Lena frågar Gunilla von Krusenstierna – chefen som leder

Gunilla Efter tjugo år som förskolechef i Huddinge lämnade Gunilla von Krusenstierna i mars i år uppdraget för att fortsätta på samma bana i grannkommunen. Idag är hon chef för förskolorna Ametisten och Opalen i södra Botkyrka. Vi ställde ett antal frågor till henne men Gunilla von Krusenstierna valde istället att med egna ord berätta om en mycket speciell dag i en del av stockholmskommunen Farsta  som kom att bli ett bestående minne och början på en lång karriär i vilken barnen varit och fortfarande är hennes ledstjärnor.

En solig höstdag i mitten av sjuttiotalet ringde telefonen klockan sex på morgonen. En vänlig röst frågade om jag kunde hoppa in som vikarie på ett daghem i Hökarängen. Jag skulle börja klockan halv åtta. Jag kastade mig iväg med en pirrande känsla i maggropen. Det var en ny värld jag klev in i. Jag hade aldrig satt min fot på ett daghem. Jag minns än idag känslan av att möta dessa små barn. Barn som behövde mig, barn som ville leka med mig, barn som ville höra sagor. Jag tyckte nog att de minsta var väldigt små, de var sex månader gamla och låg i sina barnvagnar. Där, denna tidiga morgon, valde jag mitt yrke även om jag inte visste det då.
Sedan dess har jag varit ledare för fritidshem och skolbarnsverksamhet, biträdande rektor och förskolechef.
Det är fortfarande barnen som är mitt stora engagemang. Barns fantastiska förmåga att lära, kommunicera och växa. Barns rättighet att vara barn är en fråga som vuxit i betydelse ju fler barn och familjer jag träffat, både i mitt yrke och under resor i tredje världen. FN:s barnkonvention är ett av vår tids viktigaste dokument. Den är också grunden för vårt arbete.

Mitt uppdrag som ledare är att skapa förutsättningar för pedagogerna att kunna arbeta enligt uppdraget. Att skapa förutsättningar är bland annat att formulera tydliga mål och tillsammans med pedagogerna hitta vägar dit. Jag tycker om fjällvandring. För att inte gå vilse i vildmarken behöver man ett mål och utstakade dagsetapper för att komma fram. Utan gott samarbete, karta och kompass går man i cirklar. För att orka behöver man stanna ibland, tända en eld, dricka sitt kaffe och titta på utsikten. Så kan man också tänka om ledarskap.

När jag inte arbetar umgås jag med min man och mina två vuxna barn. Ro för själen hittar jag i de svenska fjällen eller vid havet. Resor, böcker och hundpromenader ger mig ny energi.
Mycket har hänt sedan den där tidiga morgonen i Hökarängen, men jag har alltid varit glad över mitt yrkesval