Vi pratar läroplaner – här säljs flickor för en ko eller två. Livsvillkoren för jordens barn är verkligen relativa

arielles_ lyckatillbrevTräffade Arielle Öster för många år sedan, då lärare i Göteborg.  Många år senare berättar hon om mötet med en flicka i en isolerad by i norra delen av Kenya, Masai Maara. Könsstympad och som liten flicka bortgift med en man som skulle kunna vara hennes morfar. För oss helt otänkbart men enligt traditionen där en verklighet som många flickor tvingas finna sig i.  Om de inte gör revolt. Nanioky är en av dem. Så här berättar Arielle om deras möte och om räddningscentrets framtid nu när hennes ork sviktar.

För tre och ett halvt år sedan stod jag med lilla Naniokys hand i min. Hon vad då åtta år med en liten tunn, orörlig hand. Hon hade hunnit bli både könsstympad, bortgift och använd av sin femtiosexårige man i sju månader. Men Nanioky hade blivit räddad och min dotter i själen.
Resan till Kenya den gången följdes av många fler för att hälsa på och vara med henne och de andra flickorna på räddningscentret. Efter hand kändes det mer rätt att också engagera sig för alla flickor. I början när jag reste ner fokuserade jag på att bidra med olika kreativa projekt som att teckna, måla, trycka, göra halsband och spela flöjt då de annars aldrig fått pröva detta. I kenyanska skolsystemet finns inget utrymme för sådant. Min ambition var att ge flickorna glädje under tiden jag var där och möjligheter att vidareutveckla det vi jobbat med när jag rest hem. Det kunde ha stannat där. Då hade det blivit mitt eget projekt för Nanioky och flickorna – mitt lilla “bidrag till en bättre värld”.
Men när man är på plats och ser dessa enorma behov är det som hjärtat slits itu. Man vill se dem gå i skola, slippa höra att de smärtsamt blivit könsstympade, bortgifta, bortskickade.
Sagt och gjort nu skulle här göras något. Jag involverade mig i ett mycket större projekt än jag någonsin tänkt. Nu skulle människor förstå vad könsstympning innebar. Här skulle det samlas in pengar så fler flickor kunde räddas.

Nu skulle också alla fina bilder jag tagit komma väl till pass. Varför inte trycka upp en kalender där pengarna oavkortat gick till maasaiflickorna. Aningslös och kanske för optimistiskt lät jag trycka upp tusen årskalendrar i tron att de säkert skulle gå åt. Fantastiskt fina blev de. Vem skulle inte vilja köpa en om de tvåhundra kronorna oavkortat gick till flickorna i Mara.
Det blev startpunkten.

Jag la ner åtskillig tid, pengar och möda för att få den klar. Idén var att kalendern skulle innehålla information om könsstympning, visa flickorna på Centret och ge en förklaring till varför traditionen håller könsstympning vid liv.
Jo, jag sålde ett fåtal, men långt ifrån det antal jag hade drömt om. Visst är det ledsamt.

Trots påstötningar till flera etablerade organisationer fick jag inget napp. Istället tog jag nya tag och startade en ideell förening. Föreställ dig min glädje när jag fick klartecken och att organisationen registrerats också hos Bolagsverket. Nu var allt i sin ordning och grunden lagd för bättre framgång.

Med nytt råg i ryggen fick jag hjälp av en vän med att skapa en hemsida. I min iver tryckte jag broschyrer, ringde och mailade alla tänkbara organisationer för att få vägledning om fortsatt arbete. Men trots flera påstötningar fick jag aldrig ens svar från en enda organisation. Inte ett enda!
Det var en tungt bakslag och många sömnlösa nätter innan jag bestämde mig för nästa steg.

Jag reste runt på skolor och i andra sammanhang för att dela mina upplevelser med flickorna och föreläste om könsstympning och försökte engagera fler. En väninna anmälde sig. Mellan varven reste jag ner till Centret, varje gång med drygt hundra kilos bagage. Knöt nya kontakter. Besökte nya byar. Hade kontakt med en grupp unga änkor som slogs för sin överlevnad och som jag hjälpte genom att sälja deras handgjorda smycken.
Vid varje besök hade nya små flickor kommit till undsättning och bodde på Centret. Nanioky engelska blev allt bättre noterade jag som hade nya planer, nya projekt.

Bland annat ett samarbete med James, präst och ansvarig för Centret i Mara och Kilgoris. Förra året inbringade insamlingen 42 000 kroror. Pengar, som utöver skoluniformer, skor, majssäckar, grödor, tvål och andra förnödenheter räckte till att lägga grunden till en ny sovsal i Kilgoris. Men när betongplattan och pelarna var resta var pengarna slut. Fundamentet står i alla väder men nu tvingas små flickor sova på ett betonggolv utan tak. Bygget måste bli klart men inga pengar finns. Frågan är hur?

I dagens krig, umbäranden, flyktingar runt knuten i Europas hörn får mitt lilla projekt någonstans i mitten av Afrika inte någon prioritet. Om det har varit svårt tidigare att nå ut till människor och få det ekonomiska stöd som projektet kräver är det än svårare nu.

Motvilligt men samtidigt min högsta önskan nu är att lämna över min organisation MDmK som jag kämpat hårt för att skapa, ett helt ideellt arbete med flickornas framtid i fokus, att flickor i Maasai Mara ska undslippa könsstympning, få möjlighet till utbildning och rätten till ett bättre liv. Anledningen till att jag nu ger upp är insikten att jag ensam inte kommer längre, jag har varken ork, kapacitet eller att ha den ständiga pressen på mig att få in pengar.

Säkert finns det någon bättre rustad att driva MDmKs organisation vidare. Känner du dig manad eller tror du dig veta någon som skulle kunna vara det, kontakta mig. Jag reser naturligtvis ner och introducerar den som vill fortsätta arbetet i Kenya, om inte tvingas jag stänga ner organisationen.
Jag kommer alltid att sörja för Nanioky, hon är min lilla dotter som kommit till mitt hjärta för att stanna. Hon har fått pris i skolan för bästa elev och vet att nyckeln till utveckling är utbildning. Till sommaren ska hon komma hit och vi ska tillbringa tid i Frankrike tillsammans.

Du som vill ge ett sista litet bidrag så flickorna i Kilgoris kan få tak över huvudet kan antingen gå in på MDmKs hemsida www.mdmk.eu och skicka pengar via Pay-PAL eller via organisationens bankgiro/bg 540-9313 (kom ihåg att ange ditt namn och mailadress så vi kan tacka). Varje krona kommer gå till att färdigställa sovsalen.

Till er alla som tidigare lämnat bidrag vill flickorna i Maasailand sända en julhälsning och ett särskilt tack “Asante Sana” och “Hakuna Matata”.
En önskan och hopp om goda år för flickorna i Masai Maara!

Arielle